Tuppaskinn

Med jämna mellanrum fick farsan nog och sa upp sig. - Det var ändå ett redigt skitjobb det där, kunde han säga. Det var bara att flytta på sig igen. Nu sökte man folk på Goodyear i Norrköping. - Vad säger du, Håkan? sa han. Ska vi inte ta och flytta dit opp? Jag slår vad om att vi kan lära dom där uppblåsta östgötarna ett och annat! Det kunde vi också. Farsan lärde dem att solopassa i whist, och jag visade vad tuppaskinn var för något. Fast jag fick lära mig en del nytt jag med. I Sten Johanssons novellsamling Tuppaskinn möter vi barn och ungdomar som lever i en vanlig svensk var-dag, men ändå i en värld skild från de vuxnas. Micke tränar sig själv och Emma i att uthärda smärta, Maj tänker vara tyst hela sommaren, Tomas hittar ett dolt meddelande, Janis dyker upp och försvinner som en sputnik, Sanna skaffar sig en maskot som skydd mot gubbäckel, Isolde undrar om alla har samma färg inuti, Pålle är lite för intresserad av flickor och Håkan är glad att Nilla inte kallar honom Tuppaskinn. De får själva orientera sig i världen och hitta sätt att klara av allt de råkar in i. Deras liv är inte alltid som de vuxna tror. Här finns både svart dramatik och burlesk humor. Språket i de sexton novellerna är rakt och ligger nära huvudpersonerna. Författaren värderar aldrig det som sker utan iakttar med en blick som inte viker undan eller kompromissar. Tuppaskinn är en novellsamling för alla som har varit barn och vill se barndomen utan rosa linser.